På den här sidan har vi samlat berättelser från barn och ungdomar som tar ett stort ansvar för familjen. De har deltagit i denna förstudie för att ge en bild av hur deras vardag ser ut, med förhoppningen att deras erfarenheter ska kunna bidra till bättre förhållanden för andra familjer som befinner sig i en liknande situation. Intervjuerna har ägt rum under 2019. Här kan du läsa mer om projektet eller reagera på berättelserna.

{

Min mamma är en glad person. Ibland är hon förvirrad. Hon har jättemycket jobb och skola och sånt. Hon har ofta huvudvärk, jag och min lillasyster brukar hämta medicin till henne då. Jag hjälper till med svenskan. Igår var vi och handlade i mataffären, vi började tala om hur jag hade det på skolan och jag bara ”det går bra, blabla”. Hon sa ”Helen, jag har fått en läxa”. Så sen läste jag läxan från SFI för henne, den hette ”Ismail går till tandläkaren”. Ibland använder jag Google Translate, som när vi får viktiga papper, typ betala hyra och tandläkare. Jag skriver in orden på svenska så kan hon ha hörlurar och förstå vad texten säger på vårt modersmål.

Barn, 11 år

{

Jag gillade att vara med på möten och tolka åt mina föräldrar. Jag såg det som en utmaning. Jag kände mig stolt som kunde hjälpa till.

Ungdom, 18 år

Bashar är 17 år och bor med sin mamma, pappa och tre yngre syskon på ett lägenhetshotell.

Jag brukar plugga när jag är på jobbet, det går inte hemma, vi är sex personer på ett rum. Mina föräldrar tycker att det är viktigt att jag klarar mina gymnasiestudier så alla i familjen anpassar sitt dygn efter mig. Förut hade jag tre extrajobb utöver skolan, nu har jag bara två. Pengarna går till att betala tillbaka våra lån.

Att hjälpa mina föräldrar tar tid. När pappa ska till läkaren till exempel vet han inte var han ska gå, så då blir det jag som får ta med honom dit. Jag brukade följa med och tolka. Men sen en månad tillbaka har jag börjat visa mina föräldrar kvällen innan var de ska gå. Vi åker dit tillsammans, sen dagen efter hittar de oftast dit igen själva. Ibland får jag åka ut när de har gått vilse. Förut var jag tvungen att gå ifrån skolan eller jobbet minst en gång i veckan på grund av detta. Mina föräldrar vill egentligen inte störa mig, men de tvingas till det. Jag vill inte säga hur jag känner, det skulle få dom att känna sig illa till mods. Jag vill att alla ska vara glada. Men det känns som jag har fem barn att ta hand om, tre syskon och två föräldrar.

Jag köpte ett tv-spel åt mina yngre bröder så att de ska ha något att göra om dagarna, jag vill inte att de hänger på fritidsgården. Där finns det dåliga typer som säljer droger. Flera av mina kompisar har blivit indragna i sånt, jag vill inte att mina syskon ska bli det.

Det är jättesvårt att hitta en större bostad åt familjen som kommunen godkänner. Folk vill dessutom inte hyra ut till såna som är inskrivna på socialen.

{

Jag hjälper till att städa, handla mat och tvätta. Pappa är på jobbet när jag och min lillebror kommer hem från skolan och dagis. Han slutar efter att vi har gått och lagt oss, jag träffar inte honom så mycket. Mamma jobbar inne i stan, hon slutar vid sex. När mamma inte är hemma brukar vår storebror laga mat till mig och min lillebror, han lagar nudlar. När inte han är hemma äter vi mackor. Jag eller min storebror hjälper mina föräldrar att läsa när det kommer brev på svenska. Jag tycker det är svårt. Om det är jättesvåra ord får min storebror göra det. Ibland följer han med på möten också men jag har inte gjort det.

Barn, 8 år

Vid familjeåterförening blir ensam­kommande barn under 18 år av med god man, social­handläggare och kontaktperson då föräldern eller föräldrarna bedöms kunna återta föräldra­ansvaret.

Meron är 20 år och flydde ensam till Sverige 2015. De första två åren bodde han på ett HVB-hem. När familjen beviljades återförening placerades de först i akutboende på ett vandrarhem. Sedan ett år tillbaka bor han med sin mamma och fyra yngre syskon i ett radhus som de hyr i andrahand. Han jobbar varje dag efter skolan mellan kl 17 och 22.

De första dagarna, precis när min familj hade kommit hit var alla glada. Vi hade inte sett varandra på fyra år. Men nu har alla sjunkit.

Min ena lillebror mår dåligt och är orolig. Han sover med mamma. Under hela första året åt han inte i skolan. Mina syskon känner sig inte trygga här, de tycker att det känns konstigt att gå i blandad klass.

Det går inte så bra i skolan nu. Jag är jättestressad och trött hela tiden, ibland somnar jag på lektionerna. Mina lärare blir irriterade på mig. Jag har alltid velat plugga men jag vet redan nu att jag inte kommer kunna ta studenten nästa år, jag ligger efter för mycket.

Jag kommer hem från jobbet runt kl 23.30, då brukar mamma sitta uppe och vänta på mig. Jag tycker inte om när hon gör det, hon ska ju själv upp tidigt om morgnarna. Men jag förstår henne, det är enda tiden på dygnet då vi har tid att sitta och prata med varandra. Hon känner dåligt samvete för att jag måste jobba så mycket. Hon säger att hon ser stor skillnad i hur jag var förut och hur jag är nu. Mamma är olycklig i Sverige. Hon har sagt flera gånger att hon vill flytta tillbaka till Iran. Det känns jättejobbigt att höra. De enda hon känner i Sverige är såna hon träffar genom moskén så hon är väldigt ensam. Vi hyr huset med hjälp av en kille som jag träffade i moskén. Jag känner honom inte så väl men han har bott i Sverige länge och vet hur det funkar här så han hjälper många.

Folk tror att invandrare är lata och inte vill jobba, men alla är inte så. Jag vill ha en framtid här och kunna spara till min pension. Allt jag tjänar nu går till att betala tillbaka skulderna. Om inte jag betalar våra skulder, vem ska då göra det? Mamma klarar inte det. Min arbetsgivare säger att han kommer att anställa någon annan om jag inte jobbar tillräckligt mycket.

Jag brukar somna strax efter klockan ett. Jag har svårt att sova bra och vaknar ofta flera gånger varje natt.

Förut, innan min familj kom, var jag aktiv i föreningar. Jag brukade skratta och ha kul med kompisar. Ibland hör de av sig och frågar om jag vill följa med på något men det går inte. Jag måste jobba. Saker som betydde mycket för mig förut, som att ha fest på min födelsedag och bjuda in kompisar spelar ingen roll längre.

{

Hur ska jag kunna ta hand om mina barn när jag inte har jobb? Jag skickar in jobbansökan efter jobbansökan men får aldrig svar. Nu får jag socialbidrag men det räcker inte för att ta hand om en familj. Mina barn vill vara med på aktiviteter och köpa kläder som sina vänner. Och varje måndag frågar deras lärare “vad gjorde ni i helgen?” och de har inte gjort någonting. Barnen vet att det är svårt för mig, jag visar mitt konto. De blir arga och säger att de vill hjälpa mig. Ett tag delade vi ut reklam tillsammans på helgerna. När de fick lön köpte de fina skor och kläder. De var glada. Det är viktigt att kunna spara pengar till dom inför framtiden också så de kan ta körkort. Utan körkort får man inte jobb. Jag flydde till Sverige för att mina barn skulle få en bättre framtid. Om jag hade pengar skulle jag ge dom allt.

Förälder

{

Det har hänt att jag inte har ätit på en till två dagar. Om jag har 1000 kronor behåller jag 200 kronor och skickar 800 till familjen i hemlandet – om min familj mår bra mår jag bra. Det jag kan göra härifrån är att skicka pengar.

Ungdom, 19 år

{

Jag måste söka cirka 20 bostäder varje månad. Jag har hittat några lägenheter som var bra där hyresvärden gick med på att hyra ut till oss men kommunen sa nej. Det får kosta max 9000 kronor i månaden. Det går inte att hitta en tvåa eller trea i andrahand för det. Jag lägger tre till fyra timmar i veckan på att sköta familjens pappersarbete. Vi lämnar kontoutdrag till en ekonomisk biståndshandläggare, och listan på sökta bostäder. Kommunen kollar så att vi följer planeringen. Svenska ungdomar har helt andra förutsättningar att sköta skolan än vad vi har. I en svensk familj hjälper föräldrarna sina barn, men för mig är det tvärtom. På en skala från ett till tio skulle jag säga att jag ligger på en åtta eller nia när det gäller ansvar för familjen.

Ungdom, 19 år

{

Det är jättestressigt att söka jobb åt mamma. Hon har aldrig gått i skolan innan hon kom till Sverige, hon kunde inte läsa och skriva när hon kom hit. Arbetscoachen säger att hon måste ta körkort för då kan hon söka fler jobb, men hon kan ju inte ens språket. När jag är med på mötena med arbetscoachen ser jag att hon blir ledsen. Tolken översätter inte känslolägen.

Ungdom, 20 år